Nattens stillhet

Jag har blivit uppfostrad till att leva på dagen och sova på natten. Nu när jag bor själv har allting ändrats. Natten har ibland på något vis så mycket mer att erbjuda än vad dagen har. Klockar är över 4 på natten, jag funderar på att gå och lägga mig snart. Men jag vet inte än, sängen lockar inte riktigt.


Kärlek
Jag trodde att det vi hade kanske var början på någonting, någonting fint och bra. Men så blev det ju inte... tyvärr inte. Men livet går vidare och jag har klarat sånthär förut. Synd bara att det nu blev bevisat att jag från början gjorde rätt i att avvakta, att inte riktigt vara mig själv och att hålla tillbaka mycket utav mina tankar och känslor. Kanske hade saker och ting varit annorlunda om jag inte hade gjort det, kanske hade det varit värre nu. Det är så svårt att veta hur man ska göra. Ska man släppa allt och bli kär eller ska man hålla tillbaka lite på känslorna och först lirka fram alla fel och briser hos killen? Jag höll tillbaka min känslor, men om jag inte gjort det, hade han då också blivit mer öppen och kärleksfull?

Jag är egentligen en romantiker men på senare tiden har jag börjat tvivla på om det någonsin kommer hända mig igen. Kommer jag träffa den där killen som gör att mitt hjärta slår lite snabbare, som gör mig nervös utan anledning? Jag vet inte, men jag hoppas. Jag hoppas att man drabbas av kärleken mer än en gång i livet. För annars har jag redan sumpat min man...


Vänner
Det finns många tankar som går runt i mitt huvud just nu. Hur har de det där på andra sidan jorden? Annika kommer snart hem men hur blir det med söt? Hur ska jag klara mig utan honom så länge? Känner redan nu en sådan otrolig saknad. Ska bli skönt när Annika kommer hem. Jag behöver henne mer än jag önskar... jag hoppas hon kommer tillbaka...
Och Mia, älskade Mia, vad ska det bli av henne? alla energi och glädje hon var fylld av, kommer det någonsin tillbaka? jag hoppas allt löser sig.


Avsked
Jag lider av seperationsångest. Eller kanske snarare motsatsen till det. Jag vill inte släppa någon för nära in på livet för risken är stor att de plötligt försvinner och då står jag där, ensam och utelämnad, precis som nu... Det är för många människor som har lämnat mig de senaste åren, och människor jag blivit tvingad att lämna. Är det värt allt slit när man sen ändå förr eller senare måste ta avsked? Att älska någon är det mest plågsamma som finns. Men det som vi alla eftersträvar. Att älska och att bli älskad.

Natten är ännu ung.
Men vad händer med föreläsningen imorgon?

Go'natt